Julia

THIS IS FROM OUR HEARTS
Okej, hej ^_^
Jag vet inte hur länge jag har haft denna blogg. Men min bästa vän Elsa skaffade en idag typ så jag tänkte kolla om jag också hade en (eftersom jag har blivit medlem på ungefär varenda sida som existerar de senaste 3 åren) och det hade jag :D
Dock inga seriösa inlägg. Bara sådana från den tiden då jag skrev allt på engelska. Hmm ja.
Iaf. Lite om mig.

Jaag heter Julia, kallas Itzy pga. en film jag såg när jag var liten. Jag bor i Småland och har en pojkvän vid namn Joel som jag har varit tillsammans med i över 20 månader nu <3 Han är bäst.
Jag är EXTREMT självdestruktiv och jag vet att det är mitt eget fel att jag har ungefär 3 vänner. Men ni vet faktiskt inte hur det känns att inte ha någon som helst ork att gå ut, att knappt orka gå upp ur sängen ungefär varje dag. Jag tror inte ni vet hur det känns att inte veta varför man inte bryr sig om folk som egentligen är underbara.
Jag vill inte skapa massa vänskapsrelationer till folk för jag vet att jag i slutändan inte orkar umgås iaf.

Jaha. Jag är vad ni skulle kalla mig en "emokid" :D Ja, jag har varit deprimerad och ja jag har gjort saker mot mig själv som ni inte tycker att jag borde ha gjort. Men jag skäms inte över det, jag är stolt för jag står fortfarande här idag. Och ärren kanske inte syns så jävla väl och kalla mig fake om ni vill, jag höll på att avsluta mitt liv men de där ärren är en ständig påminnelse på att JAG KLARADE MIG.
Jag kom ut på andra sidan och jag mår bättre än jag trodde att jag faktiskt skulle göra igen.
Kalla mig patetisk eller jävla attentionwhore. Jag behöver inte bry mig, och det tänker jag inte heller. 2,5 år av fula ord räcker för att jag ska komma förbi den punkt då jag bryr mig.
Era ord rör mig inte.

Och ja, det finns nästan ingen jag känner som faktiskt vet varför jag blev deprimerad och blev kallad anorexi fall (fast jag inte var det). Jag vet knappt själv. Jag gick igenom miljontals känslor och det var saker hemma / i skolan / i mig själv, ja överallt som från alla håll tryckte mig och tillslut knäckte mig. Det var först vid denna tid, sommaren i 8:an, som jag klarade bearbeta sorgen av min älskade katt, Laban. AND YOU CAN LAUGH HOW MUCH YOU WANT, han var min värld. Min bästa vän i många, MÅNGA år. Ni har ingen aning om vad jag kände för honom. Och så var han bara borta. Det tog tid innan jag förstod.
Dessutom var det känslan av förändring som tryckte ner mig, känslan av att vänner inte såg på en på samma sätt. Ni vet, ppl move on, de hittar nya vänner, byts ut o.s.v.  så jag släppte alla relationer jag hade i mina händer och stängde in mig.
Och allvarligt talat, jag tror inte ens att en del av er märkte något förrän jag sa det. Ni märkte inte hur tom min blick var, hur frånvarande mina ord var. Ni såg det ni ville se och min förändring betydde ingenting för er. Sedan denna tiden har jag funnit det extremt svårt att lita på folk. För folk ser vad de vill.
Men jag hade 1 person denna sommaren som jag nu ger mitt liv till i tacksamhet. En person som jag kunde förklara alla mina känslor för, som inte ignorerade det, som inte förlöjligade mig. En person som faktiskt delade min smärta, som kände en del som jag, som inte heller kunde kontrollera sin smärta de där ensamma kvällarna.
Ullis.
Det namnet kommer alltid att ringa med en behaglig ton i mina öron. Hon är den person som jag aldrig, ALDRIG, skulle vända ryggen mot. Som jag aldrig skulle få för mig att säga ett dumt ord om.
Jag älskar henne.

Men nu ska jag inte klaga mer. Take care.
Och var glada över de stunder av lycka som ni faktiskt känner.