grubblandet

2008-04-30 @ 14:23:25 ? Permalink ?
Det får en så lätt ur balans. Men ändå fortsätter man.
Kanske omedvetet. Jag vet inte. Det kommer alltid upp iallafall.
Man uppfattas som trög och måste be folk upprepa sina frågor.
Bara för att man inte kan få bort tankarna från allt man får upp i huvudet.
Det är jobbigt ibland. Att ha så många tankar.
Så många tankar och så lite plats att skriva ner dem.
Helst av allt skulle man vilja sätta sig direkt vid datorn och skriva ner allt.
Det är snabbaste och lättaste sättet. Man känner känslan och vet hur man ska formulera sig.
Dock blir det inte ofta så.
Jag har för mycket tankar.
Och allvarligt talat så tror jag att jag är för intresserad, för nyfiken, på hur folk lever.
Jag studerar människor. Lär mig deras namn och ytliga saker om dem.
Jag tänker ofta på hur människor jag möter på stan eller bussen har det.
Hur de mår och vad de tänker på.
Det kanske låter patetiskt för er, men det kommer naturligt för mig.
Jag bara gör det. För att hitta något intressantare.
Kanske liknande känslor som jag har.
Jag kanske saknar uppmärksamhet. Det kanske är det.
Jag undrar om ni ger mig lika mycket uppmärksamhet som jag ger er. Jag tror inte det.
Jag vet inte hur det har kommit sig att jag fungerar så. Syntes jag för lite som liten ?
Eller är det en sådan där sak som vissa bara gör ?
Jag vet inte hur jag själv fungerar. Det känns jobbigt ibland.
Jag hatar att jag saknar att få uppmärksamhet, hur mycket jag än få.
Och när jag väl får den, så flyr jag den helst. Jag kan inte hantera mig själv.
Jag bara krånglar till allt. Jag förstår inte.
Men det är skitsamma. Jag tar mig igenom dagen. Alla dagar.

Och för tillfället har peppen runnit bort. Orken och glädjen har försvunnit.
Det är hjälplösheten som kommer fram. Känslan av att hela tiden vara i vägen.
Säga nej då man vill säga ja. Bara för att inte vara i vägen. Jag känner det allt för ofta.
Och jag orkar inte riktigt med det. Men vad spelar det för roll.
Jag måste göra det.
Jag lever inte riktigt som jag vill. Jag ger upp så många möjligheter.
Bara för att göra andra nöjda. Och jag vet att det är mitt eget fel.
Folk kallar mig egoist och det gör jag med ibland.
Men sanningen är att jag gör allt för någon annan.
Jag umgås bara med vissa och jag går inte dit jag egentligen vill.
Bara för att andra ska orka med mig. För att visa att jag kan vara som ni vill.
Bara jag slipper vara ensam. Ni ser det inte.
Mrn min ensamhet tar död på mig. Jag orkar inte det. Jag orkar inte gråten i halsen vart man än befinner sig.
Ni känner väl inte så. Och det vill inte jag heller. Jag vill inte vara i vägen.
Jag vill inte känna som jag gör. Jag vill våga prata med er när jag vill utan att känna att ni helst vill ha mig någon annanstans.
Det är inte lätt att se glädjen i livet när man lever så. Jag klarar inte av det.
Jag går bara sönder. Och ni ser det inte. Jag vill höra ihop med några.
Utan all skit. Jag vill slippa sitta i skolan och tvinga bort tårarna.
Jag vill må bra nu. Jag känner att jag behöver det.
Men jag vet inte hur man får fram ärliga svar. Ni kan likaväl stå där och ljuga när jag frågar om det är okej att jag följer med.
Det är så det känns. Men jag lever inte som ni.
Jag har ont. Överallt har jag bara ont. Och det går inte över.
Inte ens när den fysiska smärtan sätter in.
Jag önskar mig så mycket annat än det jag är. Jag vill känna på riktigt att någon bryr sig om mig 24/7 mest i hela världen. Men det känns inte så.
Och det är känslan över att behöva tygla sig själv för att inte skicka ett onödigt sms som gör ont.
För det finns ingen som bryr sig. Folk blir inte glada över att se mig.
Det känns som jag sakta dör.
Och ingen bryr sig.

2008-04-28 @ 19:59:42 ? Permalink ?
Det är en lustig känsla.
Att vara kär.
Ja idag tänkte jag väl skriva lite om det. För jag har helt enkelt inget annat att ta upp atm.
Kärlek är inte lätt. Nej inte på något sätt. Aldrig en längre tid.
Det är alltid något. Man oroar sig och har olika åsikter.
Man bråkar och surar.
Varför kan nog ingen svara på.
Men även när det är som värst, så vill man inte vara utan honom.
I mitt liv fungerar det så, för mig.
Jag kan vara hur arg som helst, men ingenting gör mig glad förutom att känna migsjälv i hans famn igen.
Han är den jag behöver när jag är arg, ledsen, glad, sur. Ja på alla mina humör så vill jag har honom där.
Han är den enda som förstår mig.
Han är den enda jag kan sjunga för, berätta mina skämt för, fråga mina idiotiska frågor till, gråta hos, känna mig bekväm med.
Han förstår nog inte det själv. Men han är min ängel.
Han får mitt hjärta att hoppa och så fort jag ser något intressant så vill jag bara springa till honom och berätta det.
Han är i mina tankar hela tiden. Han förtjänar all min tid.
Även om jag inte kan det.
Det finns inte något riktigt sätt att förklara hur jag känner.
Jag har levt med samma person i 2,5 år nu. Och jag ångrar inte en sekund.
Han är den jag planerar att flytta ihop med. Någon dag.
Om allt går som jag vill.
Jag älskar dig Joel.
Vare sig du tror mig eller inte.

siluette dreams

2008-04-25 @ 21:43:29 ? Permalink ?
Hej jag är 17 år, snart 18.
jag har aldrig supit, rökt, snusat, tagit droger eller gjort något sådant.
jag är alltid hemma den tid mina föräldrar ber mig om. jag har varit på ungefär tre fester i hela mitt liv.
jag har endast haft en pojkvän, han var min första inom allt och han är fortfarande den jag är med. 2,5 år snart.
jag lyder alltid mina föräldrar, har aldrig skolkat, har MVG i allt utom ett par ämnen.
Jag säger aldrig emot eller skriker åt folk. Jag är blyg och sköter mig i alla sällskap.

Det låter så fint när man säger det. Men inuti är allt bara trasigt.

RSS 2.0