Dagen började inte helt värdelös, bara extrem trötthet. Sen blev det bara sämre och sämre.
Minst 2 gånger var jag nära sammanbrott, men som vanligt håller jag leendet uppe. Bara för att inte få några klagomål. Som vanligt då alltså.
Sen blev det absolut inte bra någonstans. Oväntat. Det känns som skolan tynger ner en, fritiden tynger ner en. Allt bara tynger och jag har inte styrkan. Det hade varit så skönt att bara få sätta sig ner, sätta sig ner och känna att; fan vad bra jag är ! Men jag känner aldrig så längre. Kraven på mig själv blir högre och högre. Jag slits mellan att fortfarande vara barn och att tvingas bli vuxen. Jag vet inte vad jag vill. Jag vill slippa vara sliten, det vill jag.
Jag är 17 år, jag borde inte vara utbränd, förstörd, sönderstressad.
Jag är besviken på migsjälv, ett G på matte nationella B är värdelöst för mig, så nu blir det plugga i en vecka. Lena ger mig en extra chans, som jag känner mig tvungen att ta.
Nationellt muntligt engelska imorgon, prov på fredag, prov på måndag, nationellt matte B nästa torsdag.
Därimellan ska jag både hinna fylla år och andas. Tiden räcker inte till.
Och jag önskar att jag slapp känna som jag gör så ofta. Jag kommer intenstans med det. Allt jag vill är att fly igen. en vecka var allt för lite tid ifrån allt. Jag önskar att jag kunde glömma allt, gå vidare. jag önskar att jag kunde börja leva nu. Fast jag kommer ingenstans. Jag sitter fast i mig själv. i mig själv och i alla jag ska ta hänsyn till. Jag offrar mitt liv för att göra andra nöjda. Jag släappar allt för de jag älskar mest. Och det är inte alltid en bra sak att göra så. Men det är sådan jag är.
Och jag förstår nu. Det är mig det är fel på. Det är jag sm begär för mycket, och trycker alla andra ifrån mig. Alla utom en, som jag ger allt. Fast det borde jag inte, jag blir bara arg och besviken på mig själv. För det är jag som förlorar varenda vän, en efter en. Jag önskar så mycket att mina bästa vänner bodde närmare, eller att jag hittade tid och ork till mina vänner i Lammhult. Vnner som jag kanske inte har kvar. Jag önskar att jag vågade strunta i skolan, att jag ibland helt enkelt struntade i att plugga och drog ut med folk istället. Men det är inte sådan jag är. Och jag har fått lida för att jag gör så, både pga mig själv och andra i min omgivning. Det är helt enkelt fel på mig. Jag har inget mer att säga.
1 kommentar(er)
