Jag behöver komma ut ibland, andas riktig luft. Jag vill se världen, jag vill leva. Det är mål jag nu vill förverkliga. Jag tror att jag äntligen har växt till mig, jag har växt in i min roll här i livet.
Men jag ska inte ljuga, jag har stunder då jag känner mig mindre än jag någonsin gjort förut, jag har fortfarande ångest attacker då jag inte får luft. Jag har alltid lyckats hålla dem för mig själv, men för några dagar sedan släppte allt. Jag och Joel pratade som normalt, vi bråkade inte, vi diskuterade. Och det blev blackout i mig, jag orkade inte med alla mina fel och brister längre och kroppen sa helt enkelt ifrån. Och jag bröt samman. Joel har nog aldrig sett mig sådan förut, jag kämpade efter luft och han försökte verkligen göra saker bättre för mig. Det känns som att jag behövde det breakdown:et. Jag behövde visa Joel hur jag verkligen känner ibland, och jag tror att han förstod. Lite i alla fall.
Det kan ses som patetiskt och svagt att jag bröt ihop, jag tycker nog det själv också, men jag kunde inte hjälpa det. Allt hade liksom lagrats inuti mig, jag hade inte fått utlopp för det på flera veckor. So it just happened.
För tillfället sitter jag hos Joels pappa. Joel är ute och pratar med honom så jag har lite tid till att skriva :) Jag har haft världens underbaraste dagar de senaste dagarna med min älskling <3 Allt känns så jävla bra, jag har bara ångest för att jag aldrig finns där för mina föräldrar. Jag är aldrig hemma känns det som.
Men jag mår ganska bra, det är bara småsaker som stör. Småsaker som det känns som att de aldrig kommer försvinna. Jag får helt enkelt lära mig att leva med det. För allas skull. Vad annars kan jag göra ? Ingenting.
Men jag skiter i det, jag ska inte ens tänka på det.
0 kommentar(er)
