Jag saknar dig så sjukt vissa dagar, och jag är för rädd för att ge mig in på det vi hade, rädd för att ge det en andra chans. För tänkt om det inte blir samma sak, tänk om det inte fungerar .... Då måste jag inse att du är borta förevigt. Och du har alltför stor plats i mitt hjärta för att jag ska kunna möta den sanningen. Jag är för rädd för att ta chansen, chansen att vinna tillbaka den bästa vänskap jag någonsin haft. För i hjärtat betyder den så mycket mer än något annat. Och jag vet att det låter ologiskt, att ni inte fattar vad jag menar, men att kämpa för något och se det falla, är i vissa fall värre än att ha tynat bort och ändå ha kvar alla minnen närmast hjärtat.
Men visst, vissa dagar är jag otroligt trött på att inte ha en bästa vän, jag saknar tesse. Så innerligt, så otroligt.
Hon var min bästa vän och hon kommer alltid vara det.
Jag saknar hur hon fick mig att känna, hur hon stod på min sida. Hur jag kunde bete mig när jag var med henne.
Jag slarvade bort den enda bästa vän jag någonsin haft, och det var så jävla onödigt gjort av mig. Jag vet i varje liten cell i min kropp att jag behöver henne. Men jag vet att vi växt ifrån varandra, att det aldrig blir samma sak. Och jag lever bara på minnen.
Tesse, om orden kunde nå dig; jag saknar dig mer än jag själv kan förstå. Och jag tror att saknaden efter sig är en stor orsak till att jag mår som jag gör. Jag behöver dig, jag behöver någon på min sida, någon jag kan vara mig själv med. Det kunde jag med dig. Nu har jag ingen sådan person kvar. Livet kommer aldrig bli samma sak utan dig. Men hur säger man det till dig, på riktigt. Hur gör man för att ändra på det ? Hur kan jag föra oss tillsammans igen, hur får jag dig tillbaka. Jag älskar dig. Men vissa saker kanske inte går att laga ...
0 kommentar(er)
