Julia

...
Finns så mycket man vill säga men som man inte säger. Just nu hittar jag inga ord. För någonting. Allt är bara skit. Egentligen.
Det är en sådan stund i livet nu när man stannat upp. Och andan hinner ifatt en. Och man märker hur mycket allt egentligen gör ont. Det är när vardagen går från 4 till 3. Och ingenting makes any sense.
 
Känner mig bara tom. Det här inlägget har tagit ungefär 15 min so far. För jag stannar upp hela tiden. Vet inte vad jag vill ha sagt. Så varför säga något alls.
Att jobba känns inte motiverande alls. Jag vill inte lämna Alastair ensam. Vilket är en fånig tanke, som om han skulle känna sig ensam nu. Men det känns så. Han är ju själv här nu när Ronnie är i skolan och jag på jobbet.

Det här inlägget är så förvirrande så jag skiter i det nu.