Torsdag

2013-08-22 @ 08:34:00 ? Permalink ? julias vardag

Känns som hösten är på väg nu. Tyvärr. Jag lever för sommaren och värmen tiden på året då man inte känner sig så ensam. Hösten är bara ett jävla mörker. Ensamheten knackar på. Tror jag. Egentligen vet jag inte. Men jag förutsätter det. Vågar inte hoppas på annat.

Ryggen gör fortfarande livet lite svårare. Liseberg på lördag, kul. Får umgås med ungarna istället för att åka, vilket inte är fy skam !
I går gjorde jag något stort, jag valde aktivt att sitta hemma på kvällen, själv. Målade naglarna, kollade på serie, tog hand om mig själv. Det är stort. För mig. För jag valde att inte fly.
Men visst är det svårt. Det är svårt när pulsen går upp alldeles för högt, när tankarna virvlar och man liksom tänker för mycket på ALLT. istället för att låta livet ha sin gång.

Det är svårt att vänja sig vid ensamheten. Även om jag har så många fina vänner !


Jaha.

2013-08-15 @ 10:48:00 ? Permalink ? julias vardag
Då har man förstört ryggen. På riktigt den här gången verkar det som. Läkaren gav fan inte mycket hjälp.
Fick några tabletter. Men varje morgon är samma skit. Mår dåligt som faaaan. Vill bara bryta av ryggen. Kvällarna är typ likadana.
Mitt på dagen går det rätt bra. Om jag sitter still. Och har min vetekudde. Fyfaaan vilken räddare den är !
 
Sååå, inget mer jobb den här veckan. Fick låna ps3 och Last of us av Martin. Vilket även gör att jag kan spela mina blueray filmer ! :D
Har fortfarande One tree hill också, vad gör jag när det tar slut :'(
 
Är sugen på frallor. Och sådan god tropisk frapino från Burger King. Ska nog ta en sväng förbi där när jag hämtar min medicin. Dagens ansträngning typ ....
 
Jag känner mig hungrig typ hela tiden, men får knappt i mig något när jag väl äter. Märkligt. Har sjukgymnasttid bokad och funderar på att gå till kiropraktor efter det. För något är grymt fel i nedre delen av ryggen. Det liksom strålar smärta ut i midjan, vilket gör att varje steg jag tar smärtar då höften rör på sig ...
Sprider sig upp i nacken också vilket ger mig en helvetes huvudvärk ... Ååååh jag orkar inte ha ont !
 
Jag vet att mitt jobb är tungt och ansträngande och jag har haft problem med skulderbladen och axlarna innan. Men nu värker varje led typ. Jag tror det är en blandning av fysiskt och psykiskt. Jag är trött inifrån och ut och nu orkar kroppen inte bära mer. Det blir ännu mer ett wake up call. Typ.
Jag vill inte träffa den där väggen som min vän gjorde. Men jag kommer förmodligen det om jag inte blir lite självisk och säger ifrån när saker är jobbigt och gör ont. Sen måste jag ändra sättet jag ser världen på. Jag måste bli mer självisk i alla avseenden. 
Jag ska citera Isabella Löwengrip nu (som förresten har skrivit två sjukt bra böcker):
'Jag ska ta huvudrollen i mitt eget liv.'
 
Sen har jag all bra musik som drar upp mig. Fortfarande ligger far och son i topp med Aldrig för sent att ge upp. Min fina bror tipsade om letlive. också som är så gryyyymt bra !
 
Nähä, nu ska jag handla och sedan blir det soffliggande hela dagen !
 

Fredag igen

2013-08-09 @ 19:28:57 ? Permalink ? Åsikter/funderingar

Känns förjävligt faktiskt. Eller, allt är mer eller mindre förjävligt. Hatar jobbet när jag är där men hatar ännu mer att komma hem. Det går inte.
Det här fungerar inte. Jag fungerar fan inte.
Skulle så gärna vilja skriva ut allt jag känner men jag vet så väl att man inte ska. Det är lite fult och tabu sådär.

Jag vill bara vakna ur den här jävla dvalan. Vakna ur min rastlöshet.

"När sommarn kommer flyr jag över haven
Där ingen vet, där ingen kommer in
Men sommarn dör och min rastlöshet är min
Och om vintern står jag gömd längst in i baren
Och tiden går
Månad, år

Jag faller, faller, faller"

Ord av den visaste själ jag vet.

Det känns lite som gå vilse i vattnet. Det här. Känslan av att inte veta vad som är upp och ner. Man simmar åt ett håll men det visar sig hela tiden vara fel.
Och det går faktiskt komma djupare ner än man trodde. Fast man vill ju bara upp.

Det är konstigt hur min hjärna går på helvarv så fort jag sätter mig ner själv. Som nu. En timme själv. Och jag vet inte hur jag ska få ut paniken och ångesten. För bryter jag ihop så slutar jag inte. Och jag ska ju iväg. Så jag får inte.
Jag hatar att bryta ihop. Det är det mest isär-slitande som kan hända mig. Så ensam och värdelös som man blir då ... Man borde inte få må så. Och jag låter inte mig själv må så.
Jag trycker ner det lite till. Tar mig igenom en dag till.
Men jag vet hur det slutar. Hur det alltid slutar.
Och snälla, om det nu är någon som läser detta, gnäll inte. Och snacka inte bakom ryggen på mig om det.
Läs och förstå. Eller borde ni inte ha läst alls.


RSS 2.0