Känns som hösten är på väg nu. Tyvärr. Jag lever för sommaren och värmen tiden på året då man inte känner sig så ensam. Hösten är bara ett jävla mörker. Ensamheten knackar på. Tror jag. Egentligen vet jag inte. Men jag förutsätter det. Vågar inte hoppas på annat.
Ryggen gör fortfarande livet lite svårare. Liseberg på lördag, kul. Får umgås med ungarna istället för att åka, vilket inte är fy skam !
I går gjorde jag något stort, jag valde aktivt att sitta hemma på kvällen, själv. Målade naglarna, kollade på serie, tog hand om mig själv. Det är stort. För mig. För jag valde att inte fly.
Men visst är det svårt. Det är svårt när pulsen går upp alldeles för högt, när tankarna virvlar och man liksom tänker för mycket på ALLT. istället för att låta livet ha sin gång.
Det är svårt att vänja sig vid ensamheten. Även om jag har så många fina vänner !
0 kommentar(er)
