Känns förjävligt faktiskt. Eller, allt är mer eller mindre förjävligt. Hatar jobbet när jag är där men hatar ännu mer att komma hem. Det går inte.
Det här fungerar inte. Jag fungerar fan inte.
Skulle så gärna vilja skriva ut allt jag känner men jag vet så väl att man inte ska. Det är lite fult och tabu sådär.
Jag vill bara vakna ur den här jävla dvalan. Vakna ur min rastlöshet.
"När sommarn kommer flyr jag över haven
Där ingen vet, där ingen kommer in
Men sommarn dör och min rastlöshet är min
Och om vintern står jag gömd längst in i baren
Och tiden går
Månad, år
Jag faller, faller, faller"
Ord av den visaste själ jag vet.
Det känns lite som gå vilse i vattnet. Det här. Känslan av att inte veta vad som är upp och ner. Man simmar åt ett håll men det visar sig hela tiden vara fel.
Och det går faktiskt komma djupare ner än man trodde. Fast man vill ju bara upp.
Det är konstigt hur min hjärna går på helvarv så fort jag sätter mig ner själv. Som nu. En timme själv. Och jag vet inte hur jag ska få ut paniken och ångesten. För bryter jag ihop så slutar jag inte. Och jag ska ju iväg. Så jag får inte.
Jag hatar att bryta ihop. Det är det mest isär-slitande som kan hända mig. Så ensam och värdelös som man blir då ... Man borde inte få må så. Och jag låter inte mig själv må så.
Jag trycker ner det lite till. Tar mig igenom en dag till.
Men jag vet hur det slutar. Hur det alltid slutar.
Och snälla, om det nu är någon som läser detta, gnäll inte. Och snacka inte bakom ryggen på mig om det.
Läs och förstå. Eller borde ni inte ha läst alls.
1 kommentar(er)
