jag försöker att inte längta för mycket framåt, för jag vet att jag inte mår bättre av det. jag blir bara besviken. men vintern tär på mig, ensamheten gör sig påmind. dag ut och dag in. men det går lite lättare. mindre panik. pluggandet distraherar mig från ångesten som så lätt rullar in efter jobbet. det är skönt. jag har varit själv hela veckan, det känns overkligt. ingen kompis som varit med mig, inte ens varit hos familjen. och jag har klarat det bra. jag har pluggat, börjat läsa en ny bok, kollat på gossip girl, tränat lite, bara varit och haft kvalitetstid med mig själv. jag vet inte sist det hände...jag får allt att låta så bra nu va. det är en inställning jag måste få in i huvudet, att tänka positivt. annars kommer inget bli förändrat. men det är svårt, jag tar små små steg tillbaka. någon dag kanske jag lever ett livligt där jag inte tvivlar på allt och alla, ett livligt där tillit och lugn fyller mig. istället för all ångest och tvivel. jag är så jävla glad att jag gjort de här förändringarna. även om jag är en krossad del av vad jag var så är jag iaf jag nu. inget falskt leende som döljer tårar. inget tryck över bröstet för att jag inte förstår vad som händer. ingen panikångestattack i min ensamhet där ingen vet vad som pågår. alla vet. eller, de som behöver veta iaf. min största svaghet nu är att jag låter folk trampa på mig. jag ska bygga upp en självkänsla. där jag vet vad jag behöver, och inte bara tjänar andra.
1 kommentar(er)
