Chester Bennington

2017-07-21 @ 14:07:58 ? Permalink ? Åsikter/funderingar

Idag är en tung dag. Tyngre än jag trodde. Och jag har ingen att prata med om det. Så bloggen blir min fri-zon. 

Idag existerar bara sorg och ångest i mig. Jag har blivit kastad tillbaka 15 år i tiden till mina demoners storhetstid. Då mörkret slingrade av det ovärderliga som Linkin Park delade med världen. Chester och Mike har varit sådana fruktansvärda inspirationen och förebilder för mig. Nu är en av del förevigt borta. 
Jag har ångest över att jag aldrig fick uppleva guldet live. Att jag aldrig fick se magin med mina egna ögon. 

Jag gråter för att en otrolig människa, en legend, förlorade mot sin depression. Han hjälpte mig och så otroligt många andra genom våra depressioner, tyvärr kunde han inte rädda sig själv. 

Linkin Park gav mig en röst. Jag lyckades omvandla så mycket av min egen smärta till en röst, det gav mig en åsikt, en styrka. De gjorde mig stark när jag låg ner. 

Jag vet inte ens vad jag ska säga. Det är så obegripligt. Det är så sorgligt. Han var så stor för mig och även om ingenting egentligen ändras i mitt liv så är allting helt annorlunda. 
Jag hatar depression, jag hatar den smärta och ondska som den för med sig. Jag älskar vad den fört mig samman med, jag älskar den världsbilden som den gett mig. Men den skadar så mycket, förstör, bränner. Dödar. 

Hur många gånger gick jag inte hem från skolan. Eller i skogen. Med My December, In The End, Crawling och alla andra mästerverken spelandes i lurarna på min första mp3. 

Jag är så jävla ledsen Chester, ord kan inte beskriva hur jag beklagar det här och sänder all min kärlek till dig ❤️


RSS 2.0