Borde väl lägga det i låsta bloggen. Men jag bryr mig inte. Orkar inte prata med folk, men orkar inte vara tyst.Har trillat tillbaka i alla dumma vanor. Jag tränar iaf mellan gråtattackerna, det är ju alltid något.
Men den där självkänslan jag byggde upp, eller i alla fall la grunden till, den är borta. Riven. Söndertrasad. På grund av flera saker. Men mest en stor sak. Som tar sönder mig och som förmodligen inte är värt besväret och kommer krossa mig igen, totalt. Men det är det enda guldet jag har i vardagen. Det enda jag ser fram emot, det enda som håller mig uppe.
Och på fem minuter kan det raseras så jävla lätt. Och jag FÖRSTÅR inte varför jag låter de ske. Jag är så jävla trög och dum i huvudet.
Snart ett år sedan mitt break-down. Om man kan kalla det så, jo det kan man väl. Jag är så mkt längre än jag var då, jag mår bättre. Men mer och mer kommer allt tillbaka. Förmodligen för att alla går vidare. Och jag står bara och trampar, och vet att inget kommer ändras. Jag respekterar inte mig själv nog för att någon annan ska göra det. Men jag verkar inte kunna ändra det mönstret. Jag orkar inte rädda mig själv.
0 kommentar(er)
