Jaha, jag har visst glömt uppdatera. As usual. Har inte ens skrivit in att jag blev mamma den 17:e september 2020. Då tittade världens finaste Castiel ut. Helt perfekt är han.
Och sedan dess har tiden bara rusat iväg. På riktigt. Det har gått 1,5 år sedan han föddes. Och om fyra månader kommer lillebror.
Jag hade svårt att ta in innan Castiel kom hur man skulle kunna älska ett litet liv så mycket som man "borde" som mamma. Men när han kom så var det det mest naturliga i hela livet.
Nu har jag svårt att förstå hur jag ska kunna älska någon lika mycket! Hur ska jag kunna dela min kärlek på två?! (Eller fler i och med mina små kissar och ödlan).
Men jag hoppas att det faller sig lika naturligt.
Att bli mamma blev så mycket bättre än jag hoppades på. Roligare, mysigare, mer tillfredsställande än någonting annat jag upplevt. Men också jobbigare, tröttsammare, oroligare än något annat.
För det kom som en chock, hur orolig man är över ALLT nu.
Allt är farligt. Jag har alltid haft väldigt hög empati, det är jag medveten om, men den har nått sådana höjder sedan jag blev mamma att jag ibland blir yr av det. Jag gråter så mycket mer nu. Över så många olika saker.
Det är jobbigt. Hjälper ju inte att jag nu har gravidhormoner också.
Men som sagt så är det här det roligaste äventyret jag varit med om. Det är kaos och rutiner som antingen inte existerar eller som ändras varannan vecka.
Men att ha sådan villkorslös kärlek från någon, och att älska någon så villkorslöst. Det var min mening med livet. Jag hittade den. Efter mycket om och men.
0 kommentar(er)
