Julia

Våren är tillbaka.
Den här första tiden är bra. Jävligt bra. Man går ut i solen, läser en tidning, går en runda, umgås.
Men sen lägger sig den där känslan. Och jag vet hur jag brukar bli. Varje år.
Min ångest höjs så jävla mycket för känslan av ensamhet rinner över mig.
Och det här året vill jag ska gå bättre. Men jag känner att det kommer vara det jobbigaste hittills.
 
Det är många uppförsbackar. Jag försöker hålla mig stark, jag bryter inte ihop på samma sätt längre.
Men jag brast inför en vän härom dagen. En vän som jag hållit skenet uppe för, och nu, mer än någonsin så ser han mig. Och jag är så jävla glad för det.
Även om det sög att erkänna att jag inte alls mådde bra.
 
För det är lätt, det är så jävla lätt att säga "det är okej", gå därifrån och hålla allt i halsen.
Men jag vet att jag mår värre om efteråt om jag gör så. För jag känner smärtan, även om andra inte ser den.
Jag orkar inte belasta andra längre. Jag orkar inte klaga och förklara för jag försöker må bättre men ingenting blir bättre.
Eller jo, om jag ser till den stora bilden. Jag har dagar då jag mår som jag gjorde VARJE dag innan, och det skrämmer mig. Det är på riktigt otäckt hur jag orkade bära på all ångest. För nu när jag får hjälp mot den, när jag försöker ändra mig själv och jag har stöd från så många vänner, så lättar den.
Jag håller bättre koll på mig själv, för mycket kaffe så rusar pulsen och ångesten hinner ikapp mig. Likaså om jag äter för dåligt eller sover för dåligt.
 
Jag har nya mål i livet, jag ser till mina behov.
Jag sköter mina rutiner, vilka är livsviktiga för mig. Jag äter och sover när jag ska.
Träningen har blivit lidande det senaste dock pga. skolan. Där är det stress hela tiden och jag måste verkligen klara det här. Det hade gjort mig rätt jävla stolt över mig själv.
 
Men det suger att jag inte hinner umgås med mina vänner när jag vill. Jag har aldrig tid. Och jag känner mig så jävla dum som säger nej så ofta.
Men antingen är det skolan, eller så försvinner all ork och jag bara sitter och glor på en vägg.
 
En förändring som många i min närhet har märkt av dock är att jag tar mer plats. Jag pratar mer de flesta dagarna, vilket jag blir glad över att höra !
Jag har lärt mig att min blyghet sitter mycket i hur ensam jag känner mig och hur oförstodd jag känner mig, kanske för att jag hållit allt inom mig i så många år.
Jag är inte lika rädd för att säga fel, eller fråga om hjälp eller vad som helst.
Jag vågar.
Och det är ett stort jävla kliv för mig.
 
Jag skulle kunna ta upp allt det uppenbara här också, som att jag saknar dig.
Men jag orkar inte. Jag har mött dig, jag har sagt hej, växlat några få ord, och det krävde all styrka jag hade den dagen. Så jag orkar inte ens tänka på dig just nu.