Åt helvete

2008-07-19 @ 14:42:03 ? Permalink ?
Mja, det är mest så det känns. Allt är ganska meningslöst atm.
Jag har inte mkt att göra, ska nog glo på film snart.
Och jag är så sjukt sur, av anledningar som jag inte vill skriva här. Kan väl säga så mycket som att jag förlorat respekt för någon/några. Så sjukt patetiskt.

Mmm, så jag har ingen bra dag. Vaknade 11.15 av att pappa väckte mig, jobbade från 12-14 och nu sitter jag här.
Nu blir det film ! Änglahund <3 Typ 10 år sedan jag såg den sist :*

Saknaden.

2008-07-17 @ 21:07:57 ? Permalink ?
Det brukar bli såhär för mig när ilskan har lagt sig. Att jag blir nostalgisk och saknar allt jag en gång hade.
Jag saknar natha som ett as ! Ullis likaså. Benis, Sabina, Steffi .... Julhia. Becca saknar jag.
Sen har vi den andra sidan, jag saknar min Tesse, bästaste Emil och den alltid förstående Elsa.
Jag saknar nytt som gammalt. Martin, Tåbias, Tobbe .... Ja t.o.m. Simon. Fast han är det närmaste jag har atm.
Värst är nog ändå att sakna Joel var tredje sekund :( Och Laban, det slår en hårdast.
Jag saknar Teten, skåne-natalie och alla andra underbara människor man haft i sitt liv.

Jag är ingen lätt person att umgås med, jag kan knappt hålla kvar de vänner som bor 300 m ifrån mig.
Men jag försöker, och nej jag mår inte alltid bra och det gör saken bara värre. Jag har ingen ork och ingen motivation.
Jag har inga intressen och är inte positiv som person.
Jag kämpar med mitt humör, och som det verkar så har jag blivit bättre. Det kanske är små steg med det är framsteg iaf.
Och det är jag stolt över. För jag ligger på en låg nivå när det gäller att tro på sig själv.
Jag behöver komplimanger och folk som tror på mig.
Där vill jag ge ett stort tack till min saknade kusin Malin. Det brev jag fick av henne stärkte mig mycket.
<3

Fast om jag ska vara ärlig, livet var som härligast när Martin, jag, Tesse och Jim stod sida vid sida. INGENTING kommer någonsin att slå det. Ingenting. Tesse, min älskade älskade vän. Systern jag aldrig hade. Min bästa vän, den jag lärde mig att vara mig själv med. Vi förlorade varandra över allt för fåniga omständigheter. Men gjort är gjort, och kanske var det menat att det skulle bli så.
Och Martin. Damn. Du är underbar, på alla sätt och vis. Och genom allt, så önskar jag dig det bästa som världen kan ge dig. För du är värd det.

Ullis. Jag måste bara ge dig några extra ord. Soulmate. Änglasyster. Jag faller utan dig. Det gör jag. Jag behöver dig, kramar och skratt. Det behöver jag av dig. Du gör mig stark. Du tar upp mig ur allt. Jag älskar dig. Och jag saknar dig.

Joel. Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva dethär. Jag har inte ord. Jag bara älskar dig. Rakt igenom.

Nu ska jag kolla på Lejonkungen 2, har redan lipat mig igenom första Lejonkungen idag (A) :D

Dåligt.

2008-07-17 @ 19:26:39 ? Permalink ?
Jag känner sån jävla ilska för tillfället, ilska som gör att jag på riktigt vill slå sönder något. Frågan är vad.
Det känns inte lönt att stiga upp på morgonen när dagarna känns såhär, det känns inte lönt att leva med smärta inuti hela jävla tiden. Nej jag är inte emo och nej jag säger inte detta för någon jävla uppmärksamhet.
Jag är bara så trött på att behöva hälsa och vara glad åt er, när jag egentligen bara vill skrika ut hur dåligt ni får mig att må.
Jag hatar det. Jag hatar att ni inte bryr er ett skit och att ni inte vet ett det minsta om hur jag mår.
Allvarligt talat så är jag trött på att leva genom min pojkvän, min älskade pojkvän som gör mer än han borde för mig. Som bryr sig och som drar mig upp ur allt.
Jag är så jävla trött på att känna ilska bubbla inom mig och inte få utlopp för det. Så allt som sker är bara tårar, tårar i ett ensamt instängt rum. Där jag inte är i vägen.
Jag passar inte in, det stämmer nog. Och visst, ni är säkert bra människor. Men räknas man som andrasortering så glömmer man lätt att se det bra i er. Jag är trött på att få veta allt genom min pojkvän, på att alltid bli bjuden genom min pojkvän. Ni skulle fan aldrig se åt mitt håll om det inte vore för Joel, förutom om ni behövde en tjänst av mig då.
För då duger man väl.

Jag är så sjukt trött på att gå genom livet utan att leva, utan att ha en vän att dela dagarna med. För ni alla förlorar intresset tillslut. Det vet jag. Efter ett par dagar ifrån Lammhult så blir det alltid tårar när man väl är hemma.
För vad ska man göra ? Det är bara till att gömma sig så att man inte gör något fel. Det är så det funkar här.
Nej, vänner är inte min grejj. Jag känner mig bara sviken.
Ni säger att det är för att jag aldrig hör av mig, men hur ska man se på saken när Joel sitter där och inte hör av sig till er men får ca. 5 olika personer att höra av sig och fråga vad han gör ?
Och när man väl är vid er så känner man sig som ett jävla freak, ni frågar heeela jävla tiden varför jag inte dricker, när jag ska ha min första fylla, är jag nykterist, varför jag aldrig rökt osv. osv.
Jag har aldrig känt behovet, och TRO MIG, om/när min första fylla kommer så ska den fan inte vara vid er.

Ni som läser detta får tycka vad ni vill om denna text, jag bryr mig inte. Jag är förbannad, och bortglömd. Som vanligt.
Så ha så jävla roligt. För jag orkar inte bry mig längre.

RSS 2.0