Våren är tillbaka.

2014-03-29 @ 14:10:25 ? Permalink ? Åsikter/funderingar
Den här första tiden är bra. Jävligt bra. Man går ut i solen, läser en tidning, går en runda, umgås.
Men sen lägger sig den där känslan. Och jag vet hur jag brukar bli. Varje år.
Min ångest höjs så jävla mycket för känslan av ensamhet rinner över mig.
Och det här året vill jag ska gå bättre. Men jag känner att det kommer vara det jobbigaste hittills.
 
Det är många uppförsbackar. Jag försöker hålla mig stark, jag bryter inte ihop på samma sätt längre.
Men jag brast inför en vän härom dagen. En vän som jag hållit skenet uppe för, och nu, mer än någonsin så ser han mig. Och jag är så jävla glad för det.
Även om det sög att erkänna att jag inte alls mådde bra.
 
För det är lätt, det är så jävla lätt att säga "det är okej", gå därifrån och hålla allt i halsen.
Men jag vet att jag mår värre om efteråt om jag gör så. För jag känner smärtan, även om andra inte ser den.
Jag orkar inte belasta andra längre. Jag orkar inte klaga och förklara för jag försöker må bättre men ingenting blir bättre.
Eller jo, om jag ser till den stora bilden. Jag har dagar då jag mår som jag gjorde VARJE dag innan, och det skrämmer mig. Det är på riktigt otäckt hur jag orkade bära på all ångest. För nu när jag får hjälp mot den, när jag försöker ändra mig själv och jag har stöd från så många vänner, så lättar den.
Jag håller bättre koll på mig själv, för mycket kaffe så rusar pulsen och ångesten hinner ikapp mig. Likaså om jag äter för dåligt eller sover för dåligt.
 
Jag har nya mål i livet, jag ser till mina behov.
Jag sköter mina rutiner, vilka är livsviktiga för mig. Jag äter och sover när jag ska.
Träningen har blivit lidande det senaste dock pga. skolan. Där är det stress hela tiden och jag måste verkligen klara det här. Det hade gjort mig rätt jävla stolt över mig själv.
 
Men det suger att jag inte hinner umgås med mina vänner när jag vill. Jag har aldrig tid. Och jag känner mig så jävla dum som säger nej så ofta.
Men antingen är det skolan, eller så försvinner all ork och jag bara sitter och glor på en vägg.
 
En förändring som många i min närhet har märkt av dock är att jag tar mer plats. Jag pratar mer de flesta dagarna, vilket jag blir glad över att höra !
Jag har lärt mig att min blyghet sitter mycket i hur ensam jag känner mig och hur oförstodd jag känner mig, kanske för att jag hållit allt inom mig i så många år.
Jag är inte lika rädd för att säga fel, eller fråga om hjälp eller vad som helst.
Jag vågar.
Och det är ett stort jävla kliv för mig.
 
Jag skulle kunna ta upp allt det uppenbara här också, som att jag saknar dig.
Men jag orkar inte. Jag har mött dig, jag har sagt hej, växlat några få ord, och det krävde all styrka jag hade den dagen. Så jag orkar inte ens tänka på dig just nu.

Mar. 13, 2014

2014-03-13 @ 15:06:33 ? Permalink ? julias vardag



12 mars 2014

2014-03-12 @ 18:57:00 ? Permalink ? Åsikter/funderingar
the best is yet to come
 
Det är vad som sägs i alla fall.
Men jag är fruktansvärt tveksam. Vissa stunder står jag rak i ryggen, känner mig stark och faktiskt stolt över mig själv. Men jag önskar de stunderna var fler.
För som nu. När jag sitter här. Och ensamheten trycker sig på, då orkar jag inte sakna dig.
Jag orkar inte sakna alla sms.
Jag kanske kommer över dig helt en dag. Det vet jag inte, det rimliga är ju att jag gör det.
Men mitt hjärta värker så jävla mycket så jag tror inte det är möjligt.
Jag saknar dig, jag ser dig i allt. ALLT.
Och det är så jävla jobbigt, och det sliter sönder mig.
För när jag bara vill gå vidare och läka från det här så får en dröm mig att minnas igen.
Eller någon helt random som råkar påminna om dig bakifrån.
Eller ett uttryck du brukar använda som nu kommer ur någon annan.
Det gör så jävla ont.
Och jag kan bara vänta på att tiden ska läka mig. Jag kan inte göra något åt det här.
Jag får bara försöka stå rak, blicken uppåt och försöka genomlida dag efter dag.
För någon dag kommer det kanske inte vara lika jobbigt att vakna i sängen du brukade sova i.
Någon dag.
Någon dag hoppas jag att jag kan kalla dig min vän.
Men inte nu. Det gör för jävla ont. Jag har fortfarande ditt skratt ringandes i öronen, ditt leende i ögonfrån.
Du är alltid med mig fast du inte ens är närvarande i mitt liv längre.
 
Det sägs att det som inte fungerar ska man lära sig från.
Vad fan ska jag lära mig av det här ?
Att inte lita på folk ? För gör jag det så försvinner de.
Jag vet inte, jag vill inte känna så. Men det här gör så ont att jag de flesta dagar låter bli att tänka på det.
Men av någon anledning så gick det inte idag. Du har varit min enda tanke idag.
Jag försökte få det här att fungera, av hela mitt hjärta. Men jag kunde inte.
Och nu är hela livet en jävla uppförsbacke.
Jag kan önska att jag aldrig mött dig.
Men det går inte. Du är för bra. Du lärde mig för mycket. Du gjorde mig glad och stark och det kommer jag förevigt vara tacksam för.
Även om du aldrig kommer förstå det-

RSS 2.0