Jag har verkligen insett hur mycket denna man betyder för mig. När han kom in på scen ville jag bara lipa.
Och det var gåshud genom hela framträdandet.
Jag älskar hur det går att relatera till honom. Hur han får en att känna att det är något bra att vara annorlunda.
Jag vet inte hur många år han hållit på, men han blir fortfarande lika generad när alla uttrycker sin kärlek.
Och det är det jag älskar med honom. Han är lika jordnära. Han älskar oss lika mycket, uppskattar oss lika mycket, som han gjorde när han började.
Lars Winnerbäck kanske inte säger mycket, men när han öppnar munnen, så är allt bara perfekt. Varje ord han säger betyder 100 gånger mer än någon annans. Han använder orden, han slänger dem inte runt sig. Jag rös när han berättade om sitt minne av att inte vilja dansa ut julen i sin Kiss-tröja.
Jag rös och jag mådde så jävla bra. För första gången på länge kände jag att någon förstod mig. Någon jag aldrig pratat med, en som ser mig som en främling, förstår mig bättre än någon annan. Det är det som allt så magiskt med Lars Winnerbäck - den största musikern av vår tid.
Allt var perfekt igår. Förutom att några låtar saknades. Men så är det alltid, man kan inte få allt. Men allt var underbart. Allsången under Kom ihåg mig var underbar. Lasse ensam på scen under Elden var magiskt. Lasses leende, när han tappar bort sig i texten, när han inte vet vad han ska svara på alla skrik om att vi älskar Lasse. Allt det där är magiskt.
Och vi som stod där, i teleborgshallen, den 8 december 2009, mellan klockan 8.30 - 10.30, vi var en och samma. Vi kom dit för att någon sätter lite bättre ord på allt vi känner än vad de flesta andra gör.
Jag har lipat till Elegi och Hjärter dams sista sång 100-tals gånger. Jag har suttit och skrattat för mig själv medan Kom ihåg mig spelats på högsta volym. Lars Winnerbäck har varit där i många år, som min närmaste vän.
Det är därför man älskar Lars Winnerbäck. För han sätter ord på allt man känner.
Tack Lasse. För allt.
0 kommentar(er)
