Det är över 5 år sedan (12 november 2003) som du försvann ur mitt liv. På bara några sekunder vändes allt upp och ner. Jag var 13 år och inte redo att förlora dig. Och på något sätt har jag satt en bild av dig i huvudet, en bild jag inte riktigt minns på riktigt.
Om sorgen blev för mycket eller om det man ser varje dag helt enkelt inte fastnar som en stark bild, det vet jag inte. Man tycker att jag borde minnas ditt utseende klart och tydligt då jag var 13 år. But i don't.
Men idag kollade jag på gamla videofilmer vi spelade in när jag var mindre.
Och smärtan efter dig lägger sig aldrig. Aldrig.
Du kommer alltid vara allt. Alltid vara min bästa vän, min soulmate, min bror, min Laban.
Och jag ska älska dig tills tiden tar slut. Och hoppet om att en dag träffa dig igen, det håller mig uppe. Du är min älskling.
Ett förhållande till ett husdjur är mer speciellt än något annat. Det är ett förhållande utan tvivel, utan bråk, utan all skit. Det är kärlek och det är så det ska vara. Jag älskar mina katter, Fluffis och Gizmo. De är mina bebisar.
Men du var min bror. Du varallt jag hade. Du var min barndom. Den barndomrn försvann med dig. Det kommer alltid vara hos dig. När jag tänker på min barndom kommer det alltid vara dig jag tänker på. Det kan ingenting ändra på.
Jag hatar att jag inte har mer minnen. Minnen jag kan ta på. Foton, filmer, vad som.
Men det är vad som sitter i hjärtat som räknas. Och jag älskar dig så jävla mycket.
Det hoppas jag att du vet.
Min älskade Laban <3
0 kommentar(er)
