Och jag har ingen julkänsla alls.
Jag försöker hitta den. Letar förtvivat.
Men det går inte.
Mitt huvud gör så jävla ont, jag är trött och sliten in till märgen.
Det känns som någon har ryckt tag i mitt innersta och slitit ut det, och jag kan inte självläka.
Känns som jag sitter ensam på en jävla kontinent och ingen orkar längre ta sig tiden att leta rätt på mig.
Och jag förstår. Jag skulle med lämnat om jag kunde.
Jag skulle också lämnat mig på andra sidan havet.
Det sägs att man ska kunna hitta styrka i sig själv. Hitta någon inre kraft. Jag verkar behöva hjälp med det, för det går åt helvete med det.
Jag känner mig svag.Jag är omgiven av de jag älskar men känner mig ändå ensam. Jag har världens bästa vänner, men jag orkar inte besvära dem mer. Förutom de där två som står vid mig, alltid. Som ringer och frågar hur det är, hur livet rullar, som kan sitta och lyssna på min skit. Och som jag kan sitta och lyssna på i timmar, för de vet allt om mig och jag vet allt om dem.
Den ena som funnits där sedan jag var 15 år, som är den jag skulle ta en kula för. På riktigt. Den enda personen som känner mig utan och innan, som är min klippa när livet rasar. Och som jag hoppas känner likadant för mig. Min allra närmaste vän, no matter vart vi är i livet.
Den andra, en oerhört fin vän jag förlorade i flera år, men som jag hittade tillbaka till. Som aldrig skulle döma mig, som kan sitta och garva åt lika sjuka saker som jag.
Förlåt för att all ångest och trötthet kommer emellan allt.
Jag blir taggarna utåt för att jag blir så frustrerad på mig själv.
0 kommentar(er)
