Rakt in i själen faktiskt, jag vet inte när jag hade såhär ont senast.
För jag har förlorat min bästa vän och jag kan inte göra det ogjort.
För vad spelar någonting för roll när personen inte ens noterar min existen.
Som att jag inte fanns.
Jag har aldrig känt mig mer ensam och obetydlig.
Som att flera år bara kastades iväg.
Och jag förstår. Jag förstår. Egentligen.
Men det gör inte mindre ont för det.
Jag bara klandrar mig själv lite till.
Och vet inte vad jag ska ta mig till för att göra saker bättre.
Finns det ens något jag kan göra.
Jag orkar inte tystnaden.
Jag orkar inte ha ont och jag orkar inte veta.
Jag saknar dig.
Men det vet du. Och jag förstår dig. Men snälla, stäng inte ute mig.
0 kommentar(er)
