Julia

Jag vet inte hur jag ska börja egentligen. Tänkte göra ett litet personligt inlägg. Men vet inte om det är värt besväret.

Just nu är ALLT upp och ner, mer än någonsin. För jag försöker ändra hela mig, hela mitt innersta.

Det är något jag aldrig trodde att jag faktiskt skulle ha mod att ens ta i.

Men efter tre möten hos någon som bara lyssnar och reflekterar över mig och hela mitt liv, så känns det som det är dags.

Det är jävligt tungt, att sitta där i en stol, mitt emot någon jag precis träffat, och berätta allt. Behöva svara på sådana frågor som man aldrig fått innan, tänka på sådana sätt som man aldrig tänkt förut.

Jag har behövt reflektera över mitt liv så mycket att hjärnan känns så jävla tung.

 

Det handlar om små, små steg.

Hon förklarar det som att min ångestnivå konstant ligger på en nivå som för er är hög. Den är alltid förhöjd, så en dålig tanke kan få mig att bli panikslagen. Och då är spiralen igång, och det svartnar och väggarna rasar över mig.

När många av er får en känsla av ångest, ni vet det där obehaget ni känner, så har jag så konstant. Jämt. Hela tiden. 

Och jag har inte tänkt så innan. Nu förstår jag varför jag är så jävla trött i huvudet och kroppen, jag är på helspänd hela tiden. Väntar på livsfara. För det är det min kropp gör.

Den drar igång funktionerna som behövs vid livsfara, fast det inte finns någon fysisk fara i närheten. Men det är svårt att tänka så mitt i allt.

 

Allt är så osäkert och nytt och obekvämt för mig. Jag sitter utan ett säkert boende, vilket inte gör någonting bättre alls ... 

Allt för många dagar känner jag hopplösheten rinna över mig och jag orkar inte mer. Jag orkar inte vakna 50 ggr per natt, flera av de gångerna i ren panik.

Jag orkar inte vara själv fast jag vet att jag måste lära mig det. Det är min största fara, jag ger inte mig själv något värde, jag gör vad andra tycker och förväntar sig av mig.

Jag stannar aldrig upp och tänker "vad vill jag?", jag säger inte ofta nej till något. För då skjuter ångesten i höjden.

Jag gör inte saker för att det är kul. Jag gör det för att fördriva tid. Undviker problemen. Blundar. Som jag gjort så jävla länge.

Och nu måste jag försöka ändra på det. Försöka ta mig tid för mig själv, stanna upp, tänka vad jag vill, jag får förhöjd puls bara jag skriver ner de här tankarna ...

Jag får inte tänka för mycket på framtiden, men ändå försöka planera lite. För mitt kontrollbehov är en stor del av problemet. Jag klarar inte av att inte veta, att inte ha kontroll.

 

Det måste bli obehagligt ett tag för att hjälpa på lång sikt. Men det är det där att faktiskt ta tag i det, att möta ensamheten, meningslösheten och ångesten, och att inte då vända ryggen åt och springa därifrån. Utan stå där och säga att du har ingen kontroll här. Du får vara här, men jag kommer inte vara rädd för dig mer. Försöka distansera sig från symptomen.

Det är lätt att prata, svårare att göra. Men min självinsikt är stor. Jag vet hur jag mår, och nu börjar jag även förstå att det inte ska vara så. 

Det är svårare att göra. Att ändra på sin vardag. På sina rutiner och mönster. På sitt reflexmässiga beteende, som man haft sedan barnsben.

Men jag är redan tacksam för den hjälp och det stöd jag fått. Jag förväntade mig det inte.