efter ett par dagar med lite lugn i kroppen kom allt tillbaka. märkte det så fort jag la mig igår, den där känslan av att luften är för tunn, hur mycket man än andas så får man inte i sig den. tankar som snurrar och jag tänkte att det här går ju aldrig. men lyckas väl somna någonstans mitt i allt. men vaknade upp lika förjävlig. allt hopp försvann och igen känns det så jävla onödigt att försöka för jag faller ju ändå alltid tillbaka i denna jävla skiten. jag borde dragit täcket över huvudet och glömt världen för en stund men jag vet att det inte fungerar så, hade bara legat och vridit mig tills jag blev tvungen att gå upp. och då hade jag fått ångest över att jag var hemma. åh denna ljuvliga ångest som väljer att infiltrera varenda del av mitt liv, har du inte förstört tillräckligt snart...
0 kommentar(er)
