Jag har egentligen inte mycket att säga. Skriver bara för att ... jag inte har mycket annat för mig. Mat-paus i min skype/doctor who kväll med älskade bästis.
Jag lyssnar på en ny favoritlåt, Krewella - Alive (acuostic). Åh alltså yasmine kan vara det finaste jag sett. Beställde ett likadant linne som hon har på sig ibland. Ni får se det när det kommer.
Annars då. Inte mkt. Jobbar. Umgås med de fina jag har. Hittat tillbaka till vissa jag saknat. Både en lång tid och som jag mer och mer glidit ifrån på senaste.
Fikade med en vän idag. Som känner mig bättre än jag själv gör. Det är en sjuk känsla. Han kan säga saker om mig som jag inte ens visat, han bara vet. Så har det varit sedan första gången jag mötte honom. Det gör honom så jävla unik, och så jävla bra. För jag behöver inte förklara mitt beteende, han förstår och guidar mig.
Vi ses på neutral mark alldeles för sällan dock.
En sak har hänt de senaste månaderna iaf, jag har blivit mer öppen med hur jag mår. Mot de flesta iaf. Om man ska fråga mig "hur är läget?" får man vänta sig ett ärligt svar. En del förstår inte det och blir lite mållösa. Men det skiter jag i. Jag har satt upp lite för höga väggar under åren, väggar som jag försöker bryta ner lite.
Det tar tid. Allt tar tid.
Det är så mycket nu. Så jävla mycket som jag försöker reda ut.
Och jag kommer inte sitta i min blogg och låtsas som ingenting. Bara så ni vet. För det här är inget att skämmas för, egentligen. Det är inte mitt fel att jag lider av panikångest, depression och en ren rädsla över allt och ingenting.
Det kan vara svårt för utomstående att förstå. Så är det. Men ni har förmodligen alla upplevt ångest.
Jag började skriva massa meningar där jag förklarar allt här nu, men jag tog bort dem. Varför ? Jag vet inte.
Och ni vet inte varför.
Det är väl det jag mest vill förklara. Jag vet inte varför jag mår såhär. Det verkar vara det som folk har mest svårt att förstå. Att jag inte själv vet.
Men ja. Några ord om ingenting.
0 kommentar(er)
