kom inte på någon bättre titel. vet inte varför jag ens skriver. osäker på om jag borde skriva som det är, som jag känner, eller om folk bara kommer störa sig för det är för personligt och då ska man hålla käft. man ska vara tyst och låta alla andra leva i sin bubbla av lycka. det är svårt att stå på andra sidan av den där bubblan, och behöva låtsas som att allt är okej, även om jag rivit många av mina väggar så är jävligt många kvar. det är mycket nu. allt för många beslut som ska fattas, orosmoln som ligger och gnager och jag vet inte hur man får det att kännas som att något faktiskt spelar någon roll. allt kräver för mycket energi. energi jag inte har. jag älskar min Winnerbäck dock. utan honom skulle allt vara så mycket mer ensamt. i dessa tider är han allt som spelas i mina öron. allt som betyder något. han säger så många ord som jag bara sväljer och tänker att fan, någon känner lite som jag. någon förstår och jag behöver inte säga ett ord. han bara vet och förklarar. ibland behövs det inte mycket mer. det här är ett mycket märkligt och kanske lite dystert inlägg, men jag tror inte ens att jag bryr mig om att ni tycker det. jag väljer mina ord själv. just nu iaf. jag försöker ta en dag i taget men det är så svårt när det känns som att väggarna drar ihop sig och tiden rinner ut.
0 kommentar(er)
