Julia

Allt känns sådär tungt idag.

Jag känner ångest och panik, ensamhet. Oönskad.

Jag har ingen moral i kroppen och det är därför det är så bra att ha Martin. Han får mig att fatta att inget kommer ändras om jag inte själv tar mig i kragen och faktiskt ändrar på det.

Jag måste ge mig själv ett värde, inte bara tänka att jag ska skaffa ett värde.

Men det är så jävla svårt att tycka att jag duger som jag är. Att jag inte måste ställa upp på allt, göra allt, erbjuda allt, gå med på allt.

 

Jag vill inte vara såhär obetydlig för mig själv. Jag vill inte behandla mig själv såhär dåligt.

Men min självdestruktivitet når nya nivåer hela tiden och jag börjar se dem mer och mer. Det är så jävla sjukt att inse varför jag i sååå många år gjort saker. Jag ser det nu.

Ibland blir jag ledsen för att jag varit så jävla blind. För att jag år ut och år in gått och mått dåligt utan att skaffa hjälp. 

Fast egentligen hade ingenting hjälpt, om jag inte hade haft Martin.

Fan, jag är så evigt tacksam för all tid han lägger på att reda ut mig när jag förvirrar alla runt omkring mig.

 

Mest av allt i hela världen önskar jag att Tesse bodde granne med mig. Det suger att det är fan 140 mil mellan oss. Telefon i 7 timmar är inga konstigheter för oss. Men jag önskar så att hon var här bredvid mig. När jag ringer och storlipar är hon fantastisk, men den där kramen saknas. Närhet framför en film, med sin bästa vän. Dela en ben&jerry. Fy fan vad jag saknar dig Tesse.

 

Har inte träffat Joel på en vecka typ heller. Det är lång tid. Jag tror vi båda är så självdestruktiva av och till så när den ena har en bra period så synkar vi inte riktigt. Vi är lika på så många nivåer, mår han dåligt faller jag lätt i samma bana. Men han är mitt stöd. Min klippa. Min älskade klippa när verkligheten tar för mycket kraft, när jag bara behöver en kaffe och prata om ingenting. När jag vill komma bort från min skit och lyssna på all energi som den pojken utstrålar.

 

 

Mig själv då. Vad ser jag där just nu ... ?

Jag vill gråta när jag tänker på hur jag ser mig själv. Jag är så fruktansvärt ful och meningslös i mina egna ögon och det är så jävla jobbigt.

Jag färgas lätt av hur saker är för stunden.

Känner jag mig duktig och fit efter ett träningspass, ja då är fan hela livet på topp. Eller när ångesten kickar in efter 6 bitar smågodis, då känns det som jag lika väl kan skjuta mig i huvudet. På riktigt.

Jag vet att jag säger till folk att det är "okej". Det är aldrig okej med mig, jag har fan inget mellanläge.

Antingen är allt awesome, eller så är det helt åt helvete.

Det hatar jag.

Jag önskar att jag bara kunde ... Känna mig nöjd typ.

Alla dagar behöver inte vara den bästa eller sämsta. 

Det är så energikrävande att tänka så.

Men hur fan ändrar man på det ?

 

Jag ballade ur ett tag här nu. Gjorde jävligt dåliga val. Struntade i allt. Fick en utskällning av Martin. Det var väl då jag vaknade lite. 

Jag har många underbara vänner, men jag är inte bra för mig själv just nu, och vänner har en tendens att hålla med mig. Vilket inte är bra för mig just nu. Spiralen blir bara längre då. Det är där Martins ärlighet kommer in. Han bryter liksom av det beteende jag håller på med.

 

Fy fan vad jag hoppas att jag blir frisk någon dag.

Att jag kan skilja på bra och dåligt, rätt och fel. Att jag en dag har ett värde och ser mig själv som en bra person. Att jag kan må bra i någons sällskap, föralltid. Att jag slutar balla ur och söker bekräftelse till höger och vänster. Fan vad jag har förlorat många år till det här sjuka i mig.