Julia

Jag märker hur jag beter mig. Jag känner igen beteendet, för såhär försvarade jag mig alla år av smärta. En bitsk ton följt av tystnad, ett svagt, falskt leende om jag visste att det rättade till situationen.

Jag slutade med detta, rätt länge.

Jag var på väg tillbaka. Jag mådde okej. Jag hade kontroll. Jag visste vart jag ville och jag började bena ut vägen för att ta mig dit.

 

Men någonstans så blev det för mycket på en gång. Ny hjälp, flytt, lämnad ensam, omställning. Och min hjärna (eller hjärta) orkade väl inte ta in mer.

 

Att gå till jobbet i tisdags var så fruktansvärt jobbigt. Varje milimeter av mig kämpade för att klara det. Det gick en stund, tills jag insåg att går jag inte hem nu så bryter jag ihop här. Jag kommer bryta ihop och lägga mig här och spy upp all ångest.

Så jag gick hem.

Och sen rasade allt.

Så jag stannade hemma resten av veckan.

 

Jag har ingen ork att göra någonting. Ingen ork. Jag kan svara på ett sms då och då. Prata med Tesse, för hon bara fattar. Jag önskar så jävla mycket att hon vore här. Jag saknar henne, men om mindre än en månad ses vi <3

Och sen har jag personen som sträcker ut en hand och drar mig upp ur skiten gång på gång. Jag kan inte tacka honom nog. i'd take a bullet for you, bro.

 

Och varför skriver jag det här ? Jag har ingen aning. En del av mig hoppas att inte allt för många läser det här, det länkas inte till facebook längre. Så förhoppningsvis är det bara ni som jag bryr mig om som läser. Ni som jag litar på. För jag är aldrig med längre. Jag umgås inte mycket. Och jag hatar det. Jag saknar er kompisar.

Jag önskar jag kunde släppa mina problem en kväll, gå ut och festa och bara ha kul.

Jag har försökt.

Men tro mig, det är inget tillstånd jag vill utsätta mig själv eller er för.

Så det är väl lättare att skriva lite såhär. Som en förklaring. Eller något, jag vettifan.

 

Jag flyttade för en vecka sedan. Har sovit i nya lägenheten en natt sedan dess. Resten har spenderats på soffa. Både i Växjö och Lammhult. Jag letar sällskap, någon att dela en kopp kaffe med. Prata eller tystnad, det spelar ingen roll, bara jag är med. I mitten.

Bara jag ser att världen runt mig lever, även om jag inte aktivt deltar just nu.

 

Jag tränar för att döva smärtan. Det är väl positivt, jag har någon drivande kraft i mig iaf verkar det som. Sprang 4,5km idag. Bara för att komma ut lite.

Gymmet är mitt skyddsrum. Där är jag den bästa jag kan vara, och tiden liksom försvinner därinne.

 

Ångesten över jobbet på måndag har redan börjat. 

Ingen del av mig vill, hur FAN ska jag kunna stå där ? I 9 timmar. Fan.

Men någonstans i mig vet jag att jag måste börja slå tillbaka mot min smärta och ångest. JAG måste vinna, även om det inte känns så nu.

Jag måste börja sätta upp delmål för mig själv, för just nu är allt bara en fucking röra och jag får panik över allt. 

Jag har haft Fluffis spinnandes nära mig det mesta av dagen iaf, det ger mig styrka. Hon ger mig ork.

 

 

Fyra låtar går på repeat här, av en gammal idol som nu på sistone blivit en sådan jävla förebild för mig.

Bad guy, Legacy, Stronger than I was och 25 to life.

Hela nya albumet är ett fucking masterpiece och jag lyssnar knappt på annat, lite Trap om jag behöver tagga till.

Den mesta andra musiken är för mycket minnen och smärta. Från flera perioder i mitt liv. Musik är mina minnen och just nu gör det mesta bara ont att höra.