Julia

Jag går mest runt i min förvirrade dvala nu för tiden. Det är väl därför jag inte bloggar så mycket. Jag har liksom inget vettigt att skriva. Gör det mest för ... Jag vet inte. För mig. Eller något.

Jag har börjat få lite bättre koll på vad jag behöver för att må bra iaf. Träning är nummer 1. Har börjat på zumba nu också vilket är så jäkla kul ! Och att äta rätt är något jag också mår väldigt bra av. 
Det stärker en inifrån och resultaten av träningen kommer fram mycket fortare. Jag är knappt sugen på skräp efter allt jag unnande mig under julen :)

 

Familjen är också så jävla viktig för mig.
Alltså. Jag kan inte ens förklara. De bara ställer upp, i vått och torrt. Jag kan alltid komma dit och sova, dricka en kopp kaffe eller gå en runda med hundarna. Bara vara. I min fristad.
Igår hade jag en underbar kväll med mina syskon, Johan och Jenny. En kväll med film och youtube. Skrattade så jag grät ibland och det var så jävla skönt !

 

Sen har vi mina fina, underbara vänner.

Vad fan skulle jag göra utan er. Ni vet vilka ni är. Som jag kan ringa när som, som kan prata med mig i timmar om allt och ingenting. Som kan sitta med mig i soffan och göra ingenting. Som försöker få mig på bättre humör, muntra upp, stötta, stärka mig. Jag är er evigt tacksam.

Och jag älskar er så fruktansvärt mycket !

 

Jag försöker hitta de där intresserna som jag brinner för också. Photoshop, foto, teckna. Det har liksom stannat av lite. Känner mig värdelös på allt jag tar mig till och vill bara sitta och leva mig in i någon serie istället.

Men det kommer.

 

Jag har verkligen försökt börja leva i nuet istället för att oroa mig för allt runt omkring som jag inte kan påverka. Det är svårt, det är jävligt svårt. Och vissa dagar ligger jag och gråter i soffan utan att se ett slut på eländet men det är mer sällan än innan. Så någonting gör jag nog rätt. 

Jag stärker mig själv inifrån, bygger upp en självkänsla som jag aldrig haft. Jag bygger ett självförtroende från noll. Det tar tid. Det handlar om att ändra sitt tankesätt och sitt handlingssätt som man är så jävla van vid.

Även om det gör ont att reagera med att bryta ihop och hyperventilera och sedan sitta som en zombie i soffan resten av dagen, så är det vad jag är van vid. Något annat känns liksom ... jobbigt och svårt.

Som att det inte kommer gå över. Trygghet ni vet.

Men det ska nog gå.

Hör ni optimisten i mig ? Den tittar fram lite då och då.