Jag ser ingen mening med någonting.
Det gör ont när du skriver. Det gör ont när du inte gör det.
Så är det med alla just nu.
Mår illa, mår dåligt. Fast mest är jag nog bara less på att inte våga göra vad jag vill. Eller veta vad jag känner.
För det vet jag inte.
Känner mig så säker ibland.
Men sen kommer man hem, sätter sig i stolen och inser att jag har fan inte den blekaste aning om vad jag vill.
Jag vill ha dig här.
Jag vill att du ska ändra dig.
Men jag vet att jag aldrig kommer vara med dig igen.
I vilket fall som helst så kommer jag inte välja dig. Du sårade mig när jag behövde dig.
Och det var inte okej.
Du tog sönder mitt hjärta över något som vi kunde jobbat igenom, men du var inte villig till det, och jag är trött på att försvara dig mot mig själv i mitt huvud. Du gav upp när jag var villig att ge allt.
DU lämnade MIG fast jag gav dig allt jag var.
Och jag tror inte du har ångrat dig en sekund sedan dess, och det säger nog mer om dig än om mig.
Du ville inte ha mig, så jag vill inte ha dig. Jag vill ha någon som ser mig, som behöver mig, som VILL vara min. Som ger mig allt. Som finns där. Som jag kan prata med, som allt inte är så jävla svårt med.
Jag gav upp allt för dig, och det var väl bra kanske, men du kommer aldrig förstå hur ont det gjorde för mig.
Men den dagen du faller för någon, ge henne allt. ALLT. För jag vill säga orden till dig men jag kommer aldrig att våga, du är en fantastisk människa, som förtjänar det bästa. Och jag var aldrig rätt för dig. Även om du kanske var det för mig. Det suger. Men det är det jag måste leva med.
Jag vill dig all lycka i världen, fast mest av allt vill jag ju att du känner den med mig.
Men det går inte.
Jag föll som aldrig förr för dig. Och du kände aldrig likadant.
0 kommentar(er)
