Bloggen är fortfarande låst och ingen läser, fast några kan lösenordet, det spelar väl ingen roll.
Du skrev idag. Det var tur jag såg det nu, och inte tidigare idag, då hade jag inte fått något gjort.
Alldeles för länge har jag suttit och gråtit, gråtit över allt jag inte har. Gråtit över mitt patetiska jävla liv som jag ibland inte fattar varför jag försöker laga.
Jag kommer alltid hitta anledningar till att må såhär, till att göra såhär mot mig själv.
Det kommer inte ändras, för det är bara jag som kan ändra på det och jag är inte stark nog.
Jag ringer, orkar inte berätta, ringer nästa, lägger på. Orkar inte.
Orkar inte anstränga mig. Jag orkar inte när det känns såhär.
Som att allt rinner genom fingrarna på mig.
Jag tänker alldeles för otäcka tankar, och jag orkar inte mer. Jag förstår inte hur man blir okej, inte på riktigt. Allt gör bara ont.Jag har bara mig själv och jag hatar det.
Jag vågar inte anförtro någon längre. För jag orkar inte frågan om jag mår bättre nu, javisst, vissa dagar. Men det är kvällarna när ingen är här, då ingen sermig, då bara faller jag. Och jag orkar inte förklara, Jag orkar inte må såhär.
Allt känns bara sådär jävla jobbigt.
Jag kan inte riktigt njuta av de bra dagarna, för de här som är dåliga är så jävla mycket sämre än vad de bra är bra. Jag vet inte vad jag ska göra.
0 kommentar(er)
