the best is yet to come
Det är vad som sägs i alla fall.
Men jag är fruktansvärt tveksam. Vissa stunder står jag rak i ryggen, känner mig stark och faktiskt stolt över mig själv. Men jag önskar de stunderna var fler.
För som nu. När jag sitter här. Och ensamheten trycker sig på, då orkar jag inte sakna dig.
Jag orkar inte sakna alla sms.
Jag kanske kommer över dig helt en dag. Det vet jag inte, det rimliga är ju att jag gör det.
Men mitt hjärta värker så jävla mycket så jag tror inte det är möjligt.
Jag saknar dig, jag ser dig i allt. ALLT.
Och det är så jävla jobbigt, och det sliter sönder mig.
För när jag bara vill gå vidare och läka från det här så får en dröm mig att minnas igen.
Eller någon helt random som råkar påminna om dig bakifrån.
Eller ett uttryck du brukar använda som nu kommer ur någon annan.
Det gör så jävla ont.
Och jag kan bara vänta på att tiden ska läka mig. Jag kan inte göra något åt det här.
Jag får bara försöka stå rak, blicken uppåt och försöka genomlida dag efter dag.
För någon dag kommer det kanske inte vara lika jobbigt att vakna i sängen du brukade sova i.
Någon dag.
Någon dag hoppas jag att jag kan kalla dig min vän.
Men inte nu. Det gör för jävla ont. Jag har fortfarande ditt skratt ringandes i öronen, ditt leende i ögonfrån.
Du är alltid med mig fast du inte ens är närvarande i mitt liv längre.
Det sägs att det som inte fungerar ska man lära sig från.
Vad fan ska jag lära mig av det här ?
Att inte lita på folk ? För gör jag det så försvinner de.
Jag vet inte, jag vill inte känna så. Men det här gör så ont att jag de flesta dagar låter bli att tänka på det.
Men av någon anledning så gick det inte idag. Du har varit min enda tanke idag.
Jag försökte få det här att fungera, av hela mitt hjärta. Men jag kunde inte.
Och nu är hela livet en jävla uppförsbacke.
Jag kan önska att jag aldrig mött dig.
Men det går inte. Du är för bra. Du lärde mig för mycket. Du gjorde mig glad och stark och det kommer jag förevigt vara tacksam för.
Även om du aldrig kommer förstå det-
0 kommentar(er)
