Vaknade alldeles för tidigt idag.
Klarvaken.
Går inte somna om.
För mycket tankar och för mycket ångest, tryck över bröstet och jag får liksom ingen luft.
Så gjorde kaffe. Satte mig vid datorn. Solen är påväg upp ser jag. Känns bra att våren är på väg.
Det kanske kan vara bra.
Jag vet inte. Orkar inte hoppas.
Ska förmodligen plugga lite. Det brukar få mig att koppla bort allt det onda.
Jag orkar inte längta efter en bättre dag imorgon. Jag vill må bra nu.
Fan.
Jag försöker tänka positivt ibland men när man vaknar med den här känslan i kroppen, en olustig känsla av hopplöshet så känns det bara som man trampar vatten. Man kommer liksom ingenstans.
Jag är glad att jag har min vän. För i vilket tillstånd jag än befinner mig i, så kan jag ringa och få några tröstande ord. Några ord som ändå stärker mig. Och han är det finaste jag har för han har ett sådant jävla tålamod med mig. Och vänner som han kommer inte ofta. De kommer fan aldrig. Och jag vet att han inte läser här, men tack. Tack för all styrka och värme du ger mig.
0 kommentar(er)
