En del kvällar gör fortfarande ont. Det kommer alltid göra ont. Jag kommer aldrig glömma. För du lyckades med vad få lyckats med förut. Jag kämpade, jag offrade, jag gav allt och ändå rann det mellan mina fingrar. Du har lämnat ärr som aldrig går bort, du är mitt onda. Du är en stor del av min ångest. Av mina hjärnspöken. För jag gav allt och jag dög inte. Jag vill inte tro att det var mitt fel. Men jag hittar inga fel på dig. Och vad var det då? Omständigheter? Slump?
För ett år sedan eskalerarade allt. Det gick utför. Iofs var du aldrig min, fast jag önskade av hela mitt hjärta. Men ditt hjärta ville aldrig, och jag kände det djupt inne. Men jag höll i så jävla hårt. Så hårt att jag blev blind. Jag såg inte, vägrade se. Och den smällen gjorde så jävla ont. Att sluta vara blåögd var så jävla jobbigt, det tog nästan livet av mig. För när en del såg så började alla delar lossna. Visst, många demoner har lösts upp och blivit accepterade, men så mycket ångest har känts, så mycket ondska i mitt inre, att jag blir rädd.
Jag hatar att jag saknar dig. Jag hatar att en del av mig vägrar släppa dig, vägrar ge upp. Jag vet vad vi kunde haft och det gör så jävla ont att du gav upp innan vi började.
Jag vill inte ge mitt hjärta till någon, för vad händer om samma scen utspelar sig?
Jag hatar att du fått mig att tvivla på allt jag är.
0 kommentar(er)
