Jag lyckas med det mest jag sätter mig för. För att jag har en jävla vilja och får saker gjorda. Oftast. Men jag hatar hur jag trycker ner mig själv så fort jag inte lyckas.
Som nu. Ett prov på 1,5 år som jag inte klarar på första försöket. Och jag bryter samman. Och jag vet att det inte är hela världen. Men det känns som att jag sviker alla.
Och nu vill jag bara låsa in mig och inte göra ett skit.
Sådan är jag.
Det är svårt att våga sig på nya saker ibland. För misslyckas jag så blir det såhär.
Alltid.
Jag vet att jag aldrig blir av med en del av mitt självhat. Vissa dagar kan jag stå där i spegeln och säga bra ord om mig själv, för ja, det är övningar jag fortsatt med även efter att jag slutat gå till psykologen.
För det hjälper mig i vardagen.
Men vissa dagar är det så hemska ord som kryper fram i huvudet. Kvällarna är fortfarande lika hatiska, så är det. Det är en otäck trygghet att ligga och somna till hemska tankar om vad som ska hända med mig.
Men de flesta dagar går ofattbart bra. Jag står upp. Kommit igång med träningen. Önskar dock att jag träffade mina vänner mer. Men jag vågar inte fråga riktigt, så rädd att jag ska bli blyg eller falla tillbaka i min vanliga tystnad.
Skriver här så satans sällan nu. Känns som jag har glömt hur man gör. När man skriver ner tankar. Det var mitt sätt att få ur mig allt. Men nu när jag klarlagt för mina närma att jag behöver prata om det också så liksom... kommer det ut. Det tackar jag Tesse och syrran för. Det är inte bara det att de finns där, de frågar. Och det behöver jag, för jag tar inte gärna upp mina egna problem om ingen frågar. I love them for it.
Orken kommer och går
0 kommentar(er)
