26 augusti 2016

2016-08-26 @ 15:56:28 ? Direktlänk ? Åsikter/funderingar
Idag tänkte jag skriva av mig lite. I den här bloggen för en gång skull. Varför? Jag vet inte. Kanske för att jag vill att någon ska höra men jag vill inte prata om det.
Jag är totalt slut. I hela kroppen. Jag har ingen styrka kvar. Jag faller så många gånger per dag nu. Idag tog det mig en kvart att lämna badrumsgolvet. Sätta det där jävla leendet på plats och möta vad än världen kastar i mitt ansikte. Vilket är mycket skit nu tycker jag.
De senaste tre månaderna har bara varit svart. Det är som en dimma.
Det går bra de där första veckorna efter att man insett att man är tillbaka på ruta ett. Då kan man ändå hålla sig uppe. Men sen blir fan varje dag ett helvete. Man kämpar och kämpar, bara för att gå hem och lägga sig i sängen igen. Till att vakna upp och inse att nu börjar det om.
Samma sak.
Dag ut och dag in.
Jag ser inget slut på eländet.
Det var längesedan jag faktiskt fick panik bland folk. Jag trodde jag hade blivit bra på att hantera det. Men sen kommer något och slår ner en så jävla hårt igen, och det är som att börja om på noll.
Tiden med terapi och hjälp från alla känns helt bortkastad.
Nu är jag ju tillbaka där jag började.
Och jag vet inte vad jag ska göra.
Jag vill bara åka hem. Jag vill bara vara ensam med mina tårar. Det är så energikrävande att hålla dem tillbaka.
Jag orkar inte träna. Orkar inte äta. Orkar inte sova.
För det är när man ligger där på kvällen, själv. Som man slås av allt äckligt med en själv.
Som man inser att man inte borde vara här.
Ingen bryr sig tillräckligt för att vara med mig. Det är nog det som gör mest ont. Jag är själv med personen jag hatar mest i hela världen, mig själv.
Jag vill inte det.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0