Idag är det 100 dagar kvar till beräknat födelsedatum.
Hur sjukt är inte det.
Det kanske låter länge, men samtidigt är det ju ingenting.
Jag är så fruktansvärt nervös, nervös för att något ska gå fel, nervös för förlossningen, nervös för att inte klara av ansvaret.
Min ångest har höjt sig rejält under graviditeten, av en mängd anledningar. Och i många lägen är det synd om Oliver för han vet inte hur han ska hantera den. Det gör inte jag heller.
Men jag är så fruktansvärt glad att jag får göra det här med honom.
Det finns inte ens ett fiber i honom som inte vill det här. Jag har på riktigt aldrig sett någon så glad över någonting förut.
Sparkarna är inte många men de flesta dagar känner jag i alla fall något. Jag har haft ganska fullt upp på sistone och jag märker att jag inte känner så mycket då så kanske att jag behöver lugna ner mig, ta mig tid att göra mina mindfullness-övningar och läsa i mina böcker.
Inte bara för bebisens mående utan för mitt eget också.
0 kommentar(er)
